Japp, nu är simningen över.. vet inte riktigt hur jag känner med det. Det var extremt roligt varenda dag, att se, prata och larva sig med alla tjejerna. Haha, jag kommer ihåg första träningen, jag var så rädd.. haha sen så var en av dem första som prata med mig Jordan, hon kom fram till mig en lunch, pratade med mig och nu är hon en av dem som betyder mest för mig här! Jag har lärt känna alla tjejerna på sitt sätt, det är min familj haha, vi står stolt med varandra sida, vid sida igenom vått (ironiskt nog) och torrt! Igenom blod (jag ramlade i min första tävling och började blöda :P ), svett (så hårt som vi tränade varje dag) och tårar (det var många glada tårar i districs!) Nu är det över och det gör mig lite ledsen att inte se dem varje dag! Självklart ser jag nästa alla i skolan och vi hälsar på varandra såklart! :)

 

Nu vet jag inte hur det blir, tror inte jag vill börja på track i allafall, det var lite min backupplan ifall siminingen inte funkade, men det gjorde den ju. Jag är så himla glad!! Districs som vi hade är en av det största tävlingarna vi har i siminingen, där tävlar vi mot andra lag, vi kom på 4 plats iår! Det var så kul, jag kom först på 13/18 vilket gör att jag kom till finals! 16 kvalificerade vilket gjorde att vi fick gå in till musik och folk som "hi-fivade" en, det var extremt kul! Sen slutade jag på 10 plats! Min coach var såååå stolt över mig och likaså jag själv! Det betyder att jag fick en "letter" i simhopp, vilket också betyder att om jag köper en leatherman jacket så har jag ett stort M på den :) Att få letter det första året man försöker är extremt svårt! Vilket jag gjorde :) Är sååå glad!

 

Sen fick jag reda på att jag var på principles honor roll! Vilket betyder att jag har ett GPA över 3,75 (4 är det största man kan ha), om jag håller det kan jag också få ett letter i academics! Är så nöjd!

 

Ikväll ska jag över till min kompis Erin, vi ska ha en filmkväll och sleepover! :) VI hörs snart igen!

 

Så länge har jag vart i USA. Det känns helt sjukt, så länge har jag vart borta från min familj, släkt och mina vänner. Jag tror helt ärligt att det längsta jag har varit ifrån min familj förut var när jag åkte på konfirmationsläger till Skåne i en vecka.. haha, en hel vecka, satan vad jag och mamma grät när hon lämna av mig vid tåget. Nu har jag vart borta i 24 veckor mer. Det känns så konstigt, men jag längtar något otroligt att komma hem, det gör jag. 107 dagar, så länge är det kvar, jag har kollat. Men å andra sidan så får man inte gå runt så mycket och kolla såna saker, man måste leva i nuet och fokusera på amerikanska saker nu. Dock rullar hemlängtan in nu och då, självklart och det är på olika sätt bra och dåligt. Det får mig att tänka på hur det blir när jag kommer hem och vi blir återförenade. Hur jäkla underbart det kommer att kännas, vilket får mig att kämpa extra mycket för att tiden ska gå forttare, samtidigt vill jag inte att tiden ska gå forttare. Jag vill förevigt vara i USA med min syster Allison, hon har blivit en sån otroligt viktig person inom loppet av 2 månader. Jag vill inte skiljas från henne, hon är så betydelsefull.

 

Sedan har jag börjat tänka på att jag måste vara stark i såna lägen där jag verkligen saknar folk, ett quote som är extremt bra är “People Cry, Not Because They’re Weak. It’s Because They’ve Been Strong For Too Long.” Ett av mina absolut favorit citat någonsin. Det stämmer så bra in, för folk tror jämt att man är mesig för att man gråter, men något av det bästa (och värsta) jag vet är att gråta. Det är så vackert, man visar riktiga känslor vilket skiljer oss människor ifrån robotar. Jag gråter hela tiden, likaså mamma, jag tror säkert att det är gener :) (nej skoja mami ♥) Jag gråter när jag är glad - vilket senast var i districs i helgen, där jag tävla simhopp med varsity och kom på 10 plats! Jag gråter när jag är ledsen - vilket senast var när jag pratade med mamma igår. Jag är helt enkelt en känslosam person, vilket jag verkligen gillar om mig själv.

 

Vilket gör att jag kommer till punkt tre, resan inom mig själv, resan om mig själv, resan att hitta mig själv, det äventyr jag har gett mig av på har så otroligt många namn. Jag är helt själv och reste helt själv till andra sidan atlanten! Känns så underbart och skrämmande på samma gång. Men den här resan var ju för mig och för mig only. Jag har hittat så otrloligt många sidor jag inte trodde att jag hade. Men det är alltid roligt att upptäcka något nytt om mig själv, vilket jag har gjort hit och dit. Jag vet inte hur det blir när jag kommer hem, kommer någon av mina nya personlighetsdrag att stanna kvar i USA där dem tillhör eller komma alla svenskar att få uppleva helt nya sidor av mig. Det ska bli spännande att se hur allt blir sen i gamla, underbara Sverige. Men det lär fortfarande ta ett tag, så nu har jag iaf uppdaterat, vi hörs om ett tag. puss!