Så länge har jag vart i USA. Det känns helt sjukt, så länge har jag vart borta från min familj, släkt och mina vänner. Jag tror helt ärligt att det längsta jag har varit ifrån min familj förut var när jag åkte på konfirmationsläger till Skåne i en vecka.. haha, en hel vecka, satan vad jag och mamma grät när hon lämna av mig vid tåget. Nu har jag vart borta i 24 veckor mer. Det känns så konstigt, men jag längtar något otroligt att komma hem, det gör jag. 107 dagar, så länge är det kvar, jag har kollat. Men å andra sidan så får man inte gå runt så mycket och kolla såna saker, man måste leva i nuet och fokusera på amerikanska saker nu. Dock rullar hemlängtan in nu och då, självklart och det är på olika sätt bra och dåligt. Det får mig att tänka på hur det blir när jag kommer hem och vi blir återförenade. Hur jäkla underbart det kommer att kännas, vilket får mig att kämpa extra mycket för att tiden ska gå forttare, samtidigt vill jag inte att tiden ska gå forttare. Jag vill förevigt vara i USA med min syster Allison, hon har blivit en sån otroligt viktig person inom loppet av 2 månader. Jag vill inte skiljas från henne, hon är så betydelsefull.

 

Sedan har jag börjat tänka på att jag måste vara stark i såna lägen där jag verkligen saknar folk, ett quote som är extremt bra är “People Cry, Not Because They’re Weak. It’s Because They’ve Been Strong For Too Long.” Ett av mina absolut favorit citat någonsin. Det stämmer så bra in, för folk tror jämt att man är mesig för att man gråter, men något av det bästa (och värsta) jag vet är att gråta. Det är så vackert, man visar riktiga känslor vilket skiljer oss människor ifrån robotar. Jag gråter hela tiden, likaså mamma, jag tror säkert att det är gener :) (nej skoja mami ♥) Jag gråter när jag är glad - vilket senast var i districs i helgen, där jag tävla simhopp med varsity och kom på 10 plats! Jag gråter när jag är ledsen - vilket senast var när jag pratade med mamma igår. Jag är helt enkelt en känslosam person, vilket jag verkligen gillar om mig själv.

 

Vilket gör att jag kommer till punkt tre, resan inom mig själv, resan om mig själv, resan att hitta mig själv, det äventyr jag har gett mig av på har så otroligt många namn. Jag är helt själv och reste helt själv till andra sidan atlanten! Känns så underbart och skrämmande på samma gång. Men den här resan var ju för mig och för mig only. Jag har hittat så otrloligt många sidor jag inte trodde att jag hade. Men det är alltid roligt att upptäcka något nytt om mig själv, vilket jag har gjort hit och dit. Jag vet inte hur det blir när jag kommer hem, kommer någon av mina nya personlighetsdrag att stanna kvar i USA där dem tillhör eller komma alla svenskar att få uppleva helt nya sidor av mig. Det ska bli spännande att se hur allt blir sen i gamla, underbara Sverige. Men det lär fortfarande ta ett tag, så nu har jag iaf uppdaterat, vi hörs om ett tag. puss!